icet

Härom dagen skulle jag hälsa på min gode vän i skytteanum. När jag kom dit var min väns valv fyllt av ett syndigt, blått ljus och klapper som av hästhovar.



Jag undersökte naturligtvis saken vidare, och fann den skyldige på plats.
"Häxa!", sa jag. "Varför har du förhäxat det skytteanska valvet?"
Häxan svarade inte, utan försökte bara gömma sig. Hela incidentenvar faktiskt ganska pinsam.

Katten snarkar i soffan på sin lila sidenkudde, i det mjuka skenet av en 40wattslampa. Jag sitter framför datorn i det kalla ljuset och odlar brustna blodkärl i ögonen, och blir mer och mer uppgiven för varje hemtenta i psykologi A-rad jag skriver.
Jag skulle vilja se en värld där dte var tvärtom. Där jag njöt av livets goda medan katten var dygdig och ledsen. Hon skulle inte palla en dag, men tough shit för det skulle jag göra.
Om man är en katt spelar dte ingen roll om det regnar och är kallt ute, och ifall bilarna brummar tio gånger så högt som vanligt medan man cyklar bredvid motorvägen. Katten bara gäspar, slumrar och snarkar till lite, linkar ner till trappan till pussi-skålen, varpå hon slår sig ner framför ett gammalt avsnitt av vänner. La dolce vita!

En god vän till mig har skaffat en blogg. Den är soft: professorchoco.blogspot.com

Jag har en idé. (ingen dröm, mest bara en idé) Idén är så här: Ni vet alla tråkiga fula bokstöd? Ni vet de tråkiga men rätt fina? Ni vet de som är nästan osynliga eftersom de är så diskreta? Ni vet de som är typ stenar eller andra märkliga ting från naturen som en del använder i stället för riktigt riktiga? Jag kommer inte behöva se åt något av dessa slag någonsin igen, för jag ska göra egna, riktigt balla sådana. Tänk dig ett mjölkpaket. Färdig? Ok. Tänk dig ett mjölkpaket, tömt på sitt vita, rinniga, goda innehåll, och i stället fyllt med gips. Det är också vitt och rinnigt från början men stelnar med tiden till fasta fyrkanter, mycket lämpliga som till exempel, vad ska man säga? Bokstöd!
Jag kommer kunna omge mig med mataffärens snyggaste kompisar utan att det börjar lukta illa och surra flugor i mitt rum. Eller om det gör det i fortsättningen kommer det åtminstonde inte bero på surnade mjölkpaket utan på något annat, mycket äckligare. Det kommer bli så fint och jag kommer vara så glad och liksom uppfyllas av förnöjsamhet över min egen uppfinningsrikedom och praktiska handlag varje gång jag tittar på mjölkpaketen med gips i som tittar fram mellan böckerna.
Jag tänker förlägga min workshop till studiedagarnma nu i veckan plus helgen, förhoppningsvis är jag färdig på måndag.
De finns visserligen en risk att något moment i planen som ska ta mig från ett liv dominerat av trista bokhyllor utan stöd till en fulländad tillvaro med böcker som lutar sig mot färgglada livsmedelsförpackningar, men det är lika bra att ta ut glädjen i förskott när den ändå ligger där inom räckhåll och kråmar sig.

När katten dunsar ner på täcket vill jag klappa, visa mig snäll och få var människas behov av att känna på mjuk djurpäls tillfredsställt. Jag vill gnida näsan mot det mjuka och varma, så där som man kan göra med sin katt utan att det blir pinsamt. Jag skulle trivas, med mitt levande täcke i knäet och katten skulle känna sig nöjd på det sätt bara katter kan vara när de är på en plats de själva valt och kan lämna närhelst de önskar.
Men stickande och kvävande förnimmelser i bihålorna arbetar sig utåt ner genom näsborrarna, det blir täppt och trögt. Halsen fylls av glasfiberull som småningom landar på kind och hals och river i huden. Ögonen vill bli kliade av händerna med kattgift på och håller vad de lovar genom att svullna och gnaga. Det blir rött och argt och jag är argast.
Katten vet mycket väl vad den ställt till med men sätter svansen i vädret och trampar iväg för att hitta något nytt måttligt roande att göra.
Katten får stanna i huset tack vare ett avtal oss emellan som framför allt bygger på att vi bott tillsammans i elva år och att jag tycker mer om henne än hon om mig.

Det är skolstart och bloggstart. Jag googlade efter en rolig skolstartlogga, typ sådana som man ser över hela stan som ska få en att shoppa kollegieblock och pennfordral med homer simpson på. Tyvärr hittade jag ingen på internet. Och tyvärr kan man inte klistra fast grejer på skärmen och tro att det ska synas på andra datorer också. Det fungerar inte.
Jag vet inte om det bara är jag, som växt upp tillsammans med ett syskon fött bara ett år innan mig, som inför alla terminsstarter erforit känslan av att jag egentligen ska börja årskursen över min egen. När min bror började skolan, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet, borde jag också EGENTLIGEN ha börjat samma årskurs. På grund av verkligheten gjorde jag inte det och i år går jag sista året på gymnasiet i stället för någon slapp och slö kurs på UU, typ chipskunskap 1 p. Det är en ganska barnslig känsla som är precis samma som när jag var bitter femåring som egentligen borde börja ettan i stället för sexårsverksamhet. Att jag är född under årets sista suck gör det hela ännu larvigare, ftersom jag snarare EGENTLIGEN borde tillhöra årskullen under mig än den över.
Men som jag brukar säga när någon försöker reta tjuren genom att påtala det: Skrattar bäst som skrattar sist, för jag kommer vara ung - typ 49 - längre än de flesta födda år 90. Inte för att någon kommer bry sig ens när vi faktiskt är 49, men det faktumet rymmer hela min integritet.

Ofta stöter man ju på det där med texter utan punkter, ofta stöter man på dem i just bloggar. Jag har tittat på det och förstått att det ska skapa ett slags flöde i texten, som de svarta prickarna på något sätt sätter P för. Det ska rinna som vatten, i stället för att vagga fram som tjock sirap med hårda klumpar i (punkterna). Och jag gillar idén skarpt.
Men utan att själv ha provat rinnande vattengrejen vet jag att jag själv har svårt att se punkterna som något annat än mina goda vänner, som förutom sin stilrenhet är bra sociala verktyg. Eftersom: För mig blir en text utan punkter IRL-motsvarigheten till när man andfådd och svettig svamlar fram ett resonemang utan vare sig tankepaus eller andningspaus. Det blir jobbig stämning efersom ingen förstår riktigt vad man vill få sagt, man är LITE för angelägen, och ingen vet vad de ska säga när vattnet runnit ut. (kommentarsfältet blir tomt). Med lite punkter till sin hjälp kan man man i stället bli den som får alla att nicka och le åt allt man säger, bara för att ens perfekta taltempo skapar en illusion av orubbligt socialt självförtroende.
Med detta lämnar jag datorvrån för kalmar och göteborg och WoW. Ska jag på LAN i göteborg? Ja det kanske jag ska!

Idag var det sommar på riktigt. Hur mycket 45 grader i skuggan och gula gräsmattor och studenten det varit förut, är det inte sommar förren man dissar solen för att vara inomhus och kolla på hyrfilm. Då är den hysteriska soldyrkan över, och man behöver inte sitta på tio olika platser om dagen i solglasögon och pressa i vårsolen. Inte för att det inte är en fruktansvärt skön känsla att träffa herr sol efter vintern, men det nästan panikslagna "ta vara på solen" är egentligen bara ett lite sorgligt resultat av att man levt i polarnatt i sex månader.
Först när man vågar lita på att solen kommer komma tillbaka och göra det minst tio grader varmt i morgon också kan man slappna av och... och.. njuta av solen.
Det är rätt synd om nordens folk, som blir så ochilla bara på grund av vårt klimat. Men jag tänker inte skämmas, det är en helt naturlig konsekvens. Så nästa gång min spanska vän Conchi skrattar och säger att swedish are crazy och går och tar en siesta och förbannar solen tänker jag bara säga: lätt för dig att säga! Lätt för dig!!! Sen kommer min röst att brytas, och jag kommer ta på mig solglasögonen för att dölja mina blanka ögon och tänka att herr sol i alla fall gillar mig mer för jag är lojal. Men sanningen är att herr sol bara tycker jag är pinsam.
Fast poängen var ju att den tiden är över nu, eftersom jag var inne mitt på dagen och sade fuck you till solen. Så nu kanske jag har vunnit tillbaka lite respekt, hoppas det.

Jag har gnällt hela veckan på att jag inte har några shorts, förutom sådana som passar sig bäst i trädgårdens avskildhet. Så jag blev förstås nöjd när jag hittade ett par bra, rejäla kortisar. När helgen dessutom blev varm som helvetet nåddes ytterliggare en level av tillfredsställelse. Men nu för några timmar skulle jag in i skogen, och där måste man skyla sig så att inga björnbärsbuskar eller myror eller whatevah angriper benen. Så då åkte de nya av, och det blev långa långa jeans. Och det är sköna jeans det här, så nära naken man kan komma påklädd. Men när jag tog på mig dem kändes det inte alls skönt, det kändes skavigt och syrefattigt och jag ville mest bara rulla in mig i ett lakan och lägga mig och sova. Så jag tror att benen kanske utvecklat någon slags gälar under de här dagarna av frihet. Jag skulle vilja likna det vid en haj, som ju dör om den slutar simma eftersom den behöver ständigt flöde av vatten genom gälarna för att syresättas. På samma sätt har mina hår på benen utvecklat små öppingar längst ut, som förser benen med luft. Håren har alltså fått en slags rörform. Detta syns naturligtvis bara i mikroskopisk förstoring, och det är ju bra.
Om det är som jag tror, skulle det förklara mer än en sak. Till exempel: varför känns det så skönt att cykla omkring utan långbyxor i en sommarbris? Det är faktiskt inte för att det ger en känsla av frihet och sommar, det är framför allt på grund av gälarna. Varför känns det så konstigt att ta på långbyxor efter att man rakat benen? Ja, KANSKE för att man just avlägsnat varenda andningsorgan som fanns till för att ge benen nödvändig syretillförsel.

Hittade en skojig blogg häromveckan, en skön grabb som bloggar om sitt spårade partyliv bland sveriges b-kändisar. Alltid lika träffsäker och cynisk.  Kolla in den!
http://enfindelfin.blogg.se/
är man lite mer down-to-earth kanske man föredrar den socialrealistiska bloggen om en helt vanlig svenssonfamilj- de säger det som det är! En skön mix av personer från 5-35 som bloggar om familjelivet, noll pretantioner!
http://jomari.se/

Jag var precis och klippte naglarna, och det här är inget jag berättar för att chockera eller äckla någon, för jag tror att de flesta är mindre lättprovocerade än så. Jag berättar det eftersom när jag höll på med det insåg hur roligt jag faktiskt tycker att det är. Jag tror att det är känslan av att man håller efter sin kropp och själ, och liksom utför ett arbete. Lite samma sak som när man kommer hem efter en springtur, fast mycket mindre ansträngande. Eller så är det bara så att jag är lite äcklig. Jag biter ju på naglarna sen alltid och kommer inte sluta någon gång snart, för jag tycker att det är väldigt roligt det med. Däremot ser det faktiskt lite äckligt ut när folk gör det (folk som inte är jag) så jag gör det helst i min ensamhet. Och sen ångrar jag mig alltid efteråt eftersom naglarna blir fula. Inte blodiga och äckliga, jag är inte en såndär tvångsmässig neurotisk nagelbitare som biter tills det blöder, men lite sådär korta och fnasiga. Intesåfina. Och så får man ju i sig bakterier, har jag hört. Om man ska tror på saker som man inte ser med egna ögat. Å andra sidan tvättar jag händerna rätt ofta så det är nog lugnt.

Det är vår nu och det tycker jag är kul. Men en sak som är tråkig med vår, när man är så liten och tråkig som jag är, är är är att det blir nationella kursprov i skolan. Nationella och nationella, det skulle inte förvåna mig om det bara är jag som måste göra dem. Det är visserligen lite smickrande att skolverket lägger ner så mycket energi på att konstruera nya prov åt mig varje år, alltid lika invecklade och genomtänkta ! Allt administrativt arbete dessutom, att skrivsalen bokas bara till mig är ju också något av en filt att värma sig under i vårkylan. Ytterligare en schyst sak är att klasskamraterna går med på att sitta och kludda på sina papper, timmar i sträck. Eller så får de också instruktioner på sina "prov", typ rita Gud. Så är det antagligen, de där anstränga raspet av pennor måste ha någon slags kärna av verklig koncentration.
Ett steg har jag inte lyckats genomskåda än; hur kommer det sig att klasskamrater och kollegor från andra skolor varje år kan diskutera proven med mig i efterhand? Bygger det på smart samtalsteknik? De låter mig bidra med faktan och hummar sen med? Jag tror jag ska undersöka det här efter matte B-provet på torsdag.
 "Visst var det konstigt att andra uppgiften var skriven på norska?" "haha tove jag vet, jag bara shit vadå norska liksom! Så himla skumt!"
Då ska jag bara leverera en kall blick: "Norska är namnet på min hund."

Jag är fortfarande sjuk, därav de fruktansvärt täta uppdateringarna. Eftersom jag inte får så många intryck från yttervärlden blir det nog mest om mig och mitt också. Hälsan idag har inte varit så bra, sjukdomsläget har förvärrats. Vad som igår var en irritation i halsen och trötthet förvandlades under natten till smärtor i rygg och riklig irritation i hals-näsa-mun. Illamående kombinerat med starka hungerskänslor är också ett av symptomen.
Jag skulle vilja att alla infektioner och bakterier man drabbades av presenterade sig med namn. Då skulle man minnas dem mer som svåra men i slutändan stärkande erfarenheter, i stället för jobbiga veckor då man mår skit. Att sätta en rubrik på sjukdomsveckan skulle ge den en känsla av mening.
Fast nu glömmer jag ju faktiskt en sak, att vara sjuk har alltid ett större syfte, ett så kallat greater good; Ingen Skola! och inga tråkiga känslor som kommer ibland när det är Ingen Skola, fast man egentligen borde vara i skolan. Jag har ju verkligen ingenting där att göra just nu. Det blir ännu bättre av att det är årets värsta väder just nu.
Jag kollade på Felicity idag, ett avsnitt från 1998. Ett slags jubileum från min sida kanske. Det var ganska tråkigt, och alla män i Felicitys liv var fula och lama. Noel och Ben och co. Jobbigt för henne, kul för mig. Fast hon verkade tycka att de var attraktiva och charmiga, en slags försvarsmekanism förstår man. Felicity själv är söt som en dag, men hennes hår är inte sött någonstans. Håret är inte dett charmigt lockiga rufs som jag förstår att skaparna av "Felicity" tänkte sig, det är mest bara trött och krusigt. Men man kanske skulle kunna göra något vettigt av det? Jag gjorde tre planer:
1. Hon kan göra ett snyggt afro av kråkboet.
2. Hon kan använda såna där produkter i det som slätar ut det och ger glans, så att det blir vackert och smålockigt.
3. Hon kan raka av det. Hon skulle nog vara fin. Lite Sinead oConnor möter Natalie Portman möter Felicity.

Jag tog mig en sjukdag idag, mest för att jag bestämt mig kvällen innan för att jag antagligen skulle vara sjuk imorgon. Jag skulle inte vilja kalla det skolk, mer självuppfyllande profetia. För halsen kändes lite svullen och snoret rann.
Fast egentligen var jag rätt bra, motsatsen till slapp och slö, för jag gick till en av mina skolor på eftermiddagen. Vi skulle se Cykeltjuven på filmskolan och det ville jag inte missa. Det här med cykelstölder är ju alltid lika fasansfullt aktuellt i den här staden. Dessutom vaknade jag klockan ett och kände mig lite rastlös. Jag började dock ångra mig lite på väg till skolan, för jag blev allt kallare och svettigare ju längre jag trampade. Kallsvettig tror jag det kallas, och brukar hända när kroppens fyra vätskor är i obalans. Balansen återställdes nog av pizzan jag åt senare, för det känns bättre nu.
Jag har hört att det ska bli kallt och regnigt imorgon. Jag har hört att jag kommer vara sjuk i morgon också?